Hunden härstammar i direkt nedstigande led från vargen , som är ett flockdjur. En vargflock består vanligen av 5 - 15 individer. Det finns en strikt rangordning bland de vuxna , könsmogna vargarna i flocken , det vill säga de som är ungefär 2 år gamla och givetvis även bland de som är äldre än 2 år.

Det finns en ledarhane och en ledartik , vilka dominerar och bestämmer över alla andra hanar och tikar. Mellan hanar och tikar däremot , finns ingen konkurrens om social status. Det är detta biologiska arv hos hunden som gör att tikar och hanar kan umgås med varandra utan att det blir problem.

Rangordningen i vargflocken fungerar tack vare ett komplicerat kroppsspråk. De flesta av dessa beteenden syftar till att tala om för andra vargar vem som är dominant och vem som är ranglägre. Det är beteenden som uttrycker dominans och undergivenhet.

Att vara högre i rang , det vill säga dominant , markeras genom att hålla svansen och huvudet högt. En ranglägre markerar detta genom att hålla svansen och huvudet lågt eller genom att stöta med nosen mot den ranghögres mungipor. Det kraftigaste sättet att visa underkastelseär att lägga sig på rygg.

Det är vargarnas samspel mellan dominans och underkastelse som är grundläggande för vårt samspel tillsammans med våra hundar. När vi umgås med våra hundar betraktar de oss inte som människor , utom som flockmedlemmar.

I människoflocken skall hunden alltid befinna sig längst ner på rangordningen. Den ska med andra ord underordna sig alla familjens medlemmar. Hur du klargör för valpen dess självklara position i människoflocken är en mycket viktig del i all hunduppfostran.

När hundvalpar föds , är de mycket dåligt utvecklade. De är både blinda och döva och ligger tillsammans med sin mamma i valplådan. De sover större delen av dygnet , och när de är vakna så äter de. Mot slutet av andra eller i början av tredje veckan börjar valparna att öppna sina ögon. Samtidigt blir de aktiva , och det händer allt oftare att någon valp hamnar utanför valplådan.

Under tredje levnadsveckan utvecklas hjärnan mycket snabbt , och resultatet ser man mot slutet av tredje veckan och början av fjärde då valparna börjar lämna lådan. De är inte längre beroende av tikens slickningar för att kunna uträtta sina behov. De börjar nu leka med varandra , och deras motorik förbättras snabbt under fjärde och femte levnadsveckan.

När valparna är mellan fem och sex veckor gamla tar tiken aktiv del i deras uppfostran. Till en början tillrättavisar hon dem bara när de försöker dia. Hon morrar , visar tänderna och fixerar valparna med blicken. De fortsätter gladeligen att dia och tiken brukar då gripa dem över huvudet eller nacken och hålla fast dem.

Bestraffningen kan vara ganska hårdhänt och man kan lätt tro att valparna kommer till skada. Så är nästan aldrig fallet. Istället lär sig valparna innebörden av tikens hotfulla morrningar och snart räcker det med att tiken morrar eller fixerar dem med blicken för att de ska upphöra dia.

Under denna period lär sig valparna utveckla sociala band både mellan varandra , mot tiken och mot människor. Valpar som aldrig fått mänsklig kontakt , under framför allt 6 - 8 veckan , blir som vuxna rädda för människor. Även om dessa hundar efter socialiseringsperioden får umgås intensivt med människor , försvinner rädslan eller skyggheten aldrig helt.

Valpar som å andra sidan inte får möjlighet att träffa andra hundar under socialiseringsperioden , kan som vuxna sällan umgås problemfritt med andra hundar. Det är därför viktigt att valpar under tredje levnadsmånaden får träffa och umgås med både andra hundar och människor.

Hunden är nu fysiskt och psykiskt utvuxen. Inga dramatiska förändringar

sker förrän den börjar åldras. De förändringar hunden genomgår återspeglar i huvudsak den dressyr vi ger den och hur den tillgodogjort sig denna dressyr.